Renhållning: Beskrivning, ansvar och roller

Kommunerna ansvarar enligt 15 kap. 20 § miljöbalken för

• kommunalt avfall
• avloppsfraktioner och filtermaterial från enskilda avloppsanläggningar om anläggningen används för hushållsspillvatten eller liknande
• latrin från torrtoaletter och jämförliga lösningar
• hushållens bygg- och rivningsavfall.

Kommunerna ansvarar också för borttransport av avfall från mottagningsanordningar från fartyg som avses i förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg.

Kommunalt avfall

Kommunalt avfall är avfall som kommer från hushåll samt avfall som liknar hushållens avfall (15 kap. 3 § miljöbalken). Det kan vara matavfall, restavfall eller grovavfall. Begreppet kommunalt avfall har genom det nya avfallsdirektivet ersatt det tidigare begreppet hushållsavfall. Naturvårdsverket kommer ge ut en ny vägledning för begreppet kommunalt avfall och hur det bör tolkas utifrån den nya lagstiftningen.

Insamlingen av kommunalt avfall kan se olika ut. Mat och restavfall kan samlas in från till exempel containrar, miljöhus, underjordiska behållare eller kärl i anslutning till villor. De flesta kommuner har separat insamling av matavfall som blir till biogas eller biogödsel. De kommuner som idag saknar separat in-samling av matavfall behöver införa det senast december 2023 till följd av nya lagkrav.

Vissa typer av kommunalt avfall måste lämnas in vid en återvinningscentral (ÅVC) eller annan av kommunen anvisad plats. Det kan till exempel vara farligt avfall, grovavfall och textilier. Avfallet som samlas in behandlas på ett miljöriktigt sätt och majoriteten av avfallet återvinns. På många ÅVC:er i landet finns återbruksbodar eller liknande där avfall kan avlämnas för att kunna brukas på nytt av någon annan.

Kommunens renhållningsordning

Alla kommuner ska ha en renhållningsordning som antagits av kommunfullmäktige (15 kap. 41 § miljöbalken). Den ska bestå av en avfallsplan och avfallsföreskrifter. Föreskrifter om gatu-renhållning ligger utanför detta, men enligt Naturvårdsverkets vägledning ska alla kommunens styrmedel i fråga om avfallshantering och nedskräpning anges i avfallsplanen.

Avfallsplanen anger vilka mål kommunen har för avfall under kommunens ansvar och hur de ska uppnås. I avfallsföreskrifterna beskriver kommunen hur de arbetar för att fullgöra sitt ansvar och vilka krav som ställs på abonnenterna. Fastighetsägaren ansvarar för att avfallet hanteras enligt kommunens avfalls-föreskrifter genom att till exempel sortera och placera sitt avfall på ett visst sätt. I linje med den nya avfallsförordningen (2020:614) har Naturvårdsverket tagit fram nya föreskrifter (NFS 2020:6) om kommunala avfallsplaner om förebyggande och hantering av avfall.

Vägledning om tillämpningen av Naturvårdsverkets föreskrifter om kommunala avfallsplaner om förebyggande och hantering av avfall, naturvardsverket.se

Nedskräpning och gaturenhållning

Nedskräpning är förbjudet och straffbelagt (15 kap. 26 § miljöbalken). Det gäller utomhus på platser som allmänheten har tillträde eller insyn till. Med skräp menas både mindre föremål som glas, papper, engångsgrillar och fimpar och större föremål som byggavfall, möbler, bilar och hemelektronik. Trots detta förekommer nedskräpning.

Kommunerna och till viss del fastighetsägarna ansvarar för gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder på till exempel gator, torg, parker och andra allmänna platser inom detaljplanelagt område (2 § gaturenhållnings-lagen [1998:814]). Kommunerna ansvarar också för nedskräpning på andra platser utomhus där allemansrätten gäller, där nedskräparen är okänd och fastighetsägaren inte kan åläggas ansvar. Detta regleras i 4 § gaturenhållningslagen och rättspraxis.

Enligt föreskrifterna om kommunala avfallsplaner om förebyggande och hantering av avfall (NFS 2020:6) ska kommunerna sätta upp mål och vidta åtgärder för att förebygga och begränsa nedskräpning.

Strategiskt arbete för minskad nedskräpningen, naturvardsverket.se

Organisation av kommunal renhållning

Kommunen kan välja att utföra den kommunala avfallshanteringen på olika sätt. Det kan vara i egen regi genom förvaltning, kommunalförbund, i eget eller samägt bolag eller genom uppdrag till entreprenörer. Det är vanligt att kommuner samverkar inom avfallsområdet för att till exempel ha bättre möjligheter att komptensförsörja, leva upp till miljökrav och erbjuda bättre service. Verksamhetsansvaret för hanteringen av kommunalt avfall åvilar dock alltid kommunen, antingen genom kommunstyrelsen eller en annan nämnd. I praktiken innebär det att om kommunen till exempel har ett bolag som utförare av avfallshanteringen, så är kommunen miljörättsligt verksamhetsutövare och kan inte delegera det till bolaget. Ytterligare en annan nämnd kan ansvara för gaturenhållningen.

Tillsynen inom avfallsområdet är uppdelad mellan flera myndigheter och regleras och förtydligas i 26 kap. 3 § miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (23011:13). Tillsynen över att producentansvaret uppfylls ligger främst på Naturvårdsverket. Tillsynen över avfallshanteringen, nedskräpning och gaturenhållning samt över hur producentansvaret uppfylls lokalt utförs av den tillsynsansvariga nämnden, som är den nämnd i kommunen som utför miljötillsynen. Tillsynsansvarig nämnd får enligt kommunal-lagen (2017:725) inte vara samma som den nämnd som har verksamhetsansvaret.

Den kommunala avfallshanteringen får finansieras via en avfallstaxa som antas av kommunfullmäktige. Taxan baseras på lokala ambitioner och förutsättningar såsom servicenivå och transportavstånd och ska vara byggd på principen om självkostnad.

Precis som renhållningen kan organiseras på olika sätt har kommuner också olika styr- och ledningsmodeller. För att säkerställa att arbetet med krisberedskap genomsyrar hela koncernen är det bra om arbetet integreras i dessa modeller. Det kan till exempel handla om att verksamheternas uppdrag kopplat till kommunens krisberedskap framgår i nämndreglementen, ägardirektiv och förbundsordningar.

Läs mer om kommunens arbete med krisberedskap och civilt försvar

För att producenter av vissa typer av varor ska motiveras att ta fram produkter som är mer resurssnåla, lättare att återvinna och inte innehålla farliga ämnen finns det ett lagstiftat producentansvar (15 kap. 12 § miljöbalken). Det innebär att producenterna av vissa avfallstyper är ansvariga för att samla in och behandla uttjänta produkter. Förenklat gäller ansvaret för dem som importerar, producerar och säljer produkterna.

I Sverige finns producentansvar för åtta produktgrupper. Från den 1/1 2022 övergår producentansvaret för returpapper till kommunen. Då återstår producentansvar för sju produktgrupper. De flesta grundar sig på EU-lagstiftning. Produktgrupperna är:

• batterier
• bilar
• däck
• elutrustning (inklusive glödlampor och viss belysningsarmatur)
• förpackningar
• returpapper
• läkemedel
• radioaktiva produkter och herrelösa strålkällor. Strålkällor som inte har någon ägare och står utanför fysisk kontroll kallas för herrelösa strålkällor. Källa: Strål-säkerhetsmyndigheten.

Producenterna ansvarar för att det ska finnas lämpliga insamlingssystem medan hushåll och verksamheter ansvarar för att sortera ut produkterna och lämna dem på anvisade insamlingsplatser för hushåll respektive verksamheter. För att inte alla som omfattas av producentansvaret ska upprätta egna system för insamling och återvinning har producenterna gått ihop i så kallade material- eller servicebolag. Dessa bolag finansieras av producenterna och sköter administrationen och organisationen av avfallet inom sina respektive materialslag.

Efter att produkterna som omfattas av producentansvaret samlats in transporteras de till materialbolagens anläggningar som är specialiserade på behandling av just det materialet.

Förpackningar och tidningar

För återvinning av förpackningar och tidningar hänvisas kunder ofta till en återvinningsstation (ÅVS). Dessa drivs av producenterna av tidningar och förpackningar (FTI) och det finns cirka 5 000 i landet.

Parallellt med detta system förekommer fastighetsnära insamling (FNI). FNI innebär att hushåll kan lämna sina förpackningar för återvinning vid fastighetsgränsen. Omfattningen och utformningen av tjänsten varierar mellan kommuner. Det är vanligt att fastighetsbolag och bostadsrättsföreningar sluter avtal med FTI angående FNI och att hushållen därmed kan lämna förpackningar och tidningar i olika typer av avfallsutrymmen. Kommuner kan också sluta avtal med FTI angående FNI för att villor ska kunna lämna detta avfall vid fastighetsgränsen. Då används ofta kärl med olika varianter av fack, där det så kallade fyrfackssystemet är ett. Det finns också system med flera kärl eller med olikfärgade påsar.

Övriga produktgrupper

Här kan du se vilka bolag som hanterar övriga produktgrupper samt exempel på var produkterna kan samlas in. Aktörer som samlar in produkten ska ha tecknat avtal med material- eller servicebolaget.

1. Produktgrupp: Batterier
   Material eller servicebolag: El-Kretsen
   Exempel på insamling: Batteriholkar, kommunernas ÅVC, miljöstugor, fastighetsnära insamling, butiker
2. Produktgrupp: Bilar
   Material eller servicebolag: BIL Sweden
   Exempel på insamling: Auktoriserad bildemonterare
3. Produktgrupp: Däck
   Material eller servicebolag: Svensk Däckåtervinning
   Exempel på insamling: ÅVC, däckverkstad
4. Produktgrupp: Elutrustning
   Material eller servicebolag: El-Kretsen och Recipo
   Exempel på insamling: Butiker som säljer elutrustning, kommunernas ÅVC, privata företag
5. Produktgrupp: Läkemedel
   Exempel på insamling: Apotek
6. Produktgrupp: Radioaktiva produkter och herrelösa strålkällor
   Exempel på insamling: Åter till producenten

Det avfall som uppstår i verksamheter men som inte är kommunalt avfall eller omfattas av producentansvaret ansvarar avfallsinnehavaren för (15 kap. 11 § miljöbalken).
Den som bedriver en verksamhet är ansvarig för att minska mängden avfall och skadliga ämnen samt minska de negativa effekterna av avfall och återvinna det avfall som uppstår i verksamheten. Det avfall som uppstår ska tas om hand på rätt sätt. Det innebär bland annat att sortera ut det avfall som kommunen och producenterna ansvarar för och att se till att övrigt avfall transporteras av en godkänd transportör till en mottagare med tillstånd.

Transporter

Avfallsförordningen reglerar bland annat när det behövs tillstånd eller anmälan för att transportera avfall (5 kap. 1 § respektive 7 §
avfallsförordningen [2020:614]). Anmälan respektive tillståndsansökan ska göras hos länsstyrelsen i det län där verksamheten har sitt säte eller där den huvudsakliga delen av verksamheten bedrivs.

De som transporterar avfall yrkesmässigt, det vill säga de som transporterar någon annans avfall, behöver alltid tillstånd (5 kap. 1 § avfallsförordningen [2020:614]). De som transporterar avfall från sin egen verksamhet behöver söka tillstånd om

mängden farligt avfall överskrider 100 kilo eller 100 liter per år eller

om mängden icke-farligt avfall överskrider 10 ton eller 50 kubikmeter per år.

Verksamhetsutövare behöver alltid anmäla om de transporterar farligt avfall från egen verksamhet, oavsett mängd. För vissa typer av avfall krävs tillstånd oavsett var avfallet har uppstått.

Avfallstransporter inom Sverige, naturvardsverket.seI de fall det farliga avfallet också klassificerats som farligt gods kan det krävas att trans-porten utförs i enlighet med MSBFS 2020:9 (ADR-S), vilket bland annat innebär att fordonet ska vara korrekt märkt, erforderliga transporthandlingar ska medfölja transporten samt att föraren ska inneha giltigt ADR-intyg. Se mer under rubriken Farligt gods längre ner.

Länsstyrelsen har en viktig roll i att vägleda kommuner i miljötillsynen och i framtagandet av sina avfallsplaner samt att verka för att dessa bidrar till att nå de nationella målen. De har också en roll i att underlätta för samverkan mellan kommuner i avfallsfrågor. Länsstyrelsen ska sammanställa de kommunala avfallsplanerna och lämna in denna sammanställning till Naturvårdsverket (9 kap. 9 § avfallsförordningen [2020:614]).

Tillsynsansvaret inom avfallsområdet är som tidigare nämnts uppdelat mellan flera myndigheter. Länsstyrelsen har tillsammans med centrala myndigheter ansvar för tillsynsvägledning i länet. De har också ett delat

operativt tillsynsansvar med kommuner för miljöfarliga verksamheter enligt miljöbalken och miljötillsynsförordningen. Länsstyrelsen prövar och utövar tillsyn över avfallsminimering och avfallshantering samt producentansvaret i de miljöfarliga verksamheter som ligger under länsstyrelsens tillsyn.

Länsstyrelsen hanterar anmälningar och tillståndsansökningar för transporter av avfall och farligt avfall. Vissa länsstyrelser har också ett tillsynsansvar för gränsöverskridande avfallstransporter. Det är förbjudet att dumpa avfall (15 kap. 27 § miljöbalken) och depo-nera visst avfall (8 § förordning [2001:512] om deponering av avfall). Länsstyrelsen prövar dispenser för detta.

Naturvårdsverket är en statlig myndighet för miljöfrågor. Inom avfallsområdet är Naturvårdsverket ansvarigt för att ta fram föreskrifter och vägledningar samt att samverka med länsstyrelser och kommuner för att främja tillsyn. Naturvårdsverket är en av de myndigheter som ansvarar för den nationella tillsynsvägledningen. De har också ett operativt tillsynsansvar för huvuddelen av produkttyperna inom producentansvaret. Läkemedelsverket har den tillsynen i fråga om läkemedel. Vad gäller gaturenhållningslagen är Naturvårdsverket tillsynsvägledande myndighet och kommunen har ansvar för tillsynen.

Det är Naturvårdsverket som ansvarar för att det finns en nationell avfallsplan och ett program för att förebygga uppkomsten av avfall. Den senaste nationella avfalls-planen, ”Att göra mer med mindre”, gäller för perioden 2018–2023. I planen ingår till exempel mål och åtgärder inom avfallsområdet men också information om lagstiftning, aktörer och avfallsflöden.

Naturvårdsverket sammanställer också statistik över avfall som har uppkommit och behandlats i Sverige. I uppdraget ingår också att driva och förvalta avfallsregistret där verksamheter som på olika sätt hanterar farligt avfall ska rapportera uppgifter om detta.

Jordbruksverket är förvaltningsmyndighet inom jordbruk, fiske och landsbygd. Det är en av de myndigheter som ansvarar för den nationella tillsynsvägledningen. De godkänner också anläggningar för förbränning av animaliska biprodukter, men har bara tillsyn över vissa av dessa.

En animalisk biprodukt är det mesta material från djurriket såsom döda djur, livsmedel med animaliska ingredienser, ull och fjädrar, matavfall och naturgödsel. Animaliska bi-produktslagstiftningen är en EU-lagstiftning som reglerar hantering av animaliska bi-produkter. Det finns även svensk lagstiftning som kompletterar den europeiska lagstiftningen. Dessa reglerar såväl insamling och transport som behandling av animaliska biprodukter. Fokus för lagstiftningen är att förebygga och minimera risker för människors och djurs hälsa och att skydda säkerheten i livsmedels- och foderkedjan.

Jordbruksverket har också en viktig roll vad gäller hantering av epizooti-utbrott. Detta kan du läsa mer om under rubriken risker och sårbarheter nedan.

Folkhälsomyndigheten ansvarar för tillsynsvägledning vad gäller lag om internationella hot mot människors hälsa och miljöbalken i frågor om hälsoskydd i bostäder och lokaler samt i frågor om smittskydd och övrigt hälsoskydd av hygienisk eller medicinsk karaktär. De har det övergripande nationella ansvaret för befolkningens skydd mot smittsamma sjukdomar och samordnar smittskyddet samt beredskapen för gränsöverskridande hälsohot.

För smittförande avfall och biologiskt avfall från hälso- och sjukvården har Socialstyrelsen vägledningsansvar gentemot verksamheterna och meddelar föreskrifter om hanteringen.

Olägenheter och smittrisker från bristande avfallshantering ligger alltså överlappande under Naturvårdsverkets, Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens vägledningsansvar.

Trafikverket är ansvarig väghållare för statens vägar och ansvarar för långsiktig planering av transportsystemet för alla trafikslag samt för byggande, drift och underhåll av statliga vägar och järnvägar. I uppdraget ingår att ansvara för renhållningen inom hela vägområdet längs statliga vägar samt rastplatser längs de vägarna.

Mark- och miljödomstolarna beslutar om tillstånd för vissa miljöfarliga verksamheter och prövar miljöbalksärenden som har överklagats från andra myndigheter. Inom ren-hållningsområdet kan det till exempel handla om tillståndsfrågor, kommunal renhållning eller skadeståndsfrågor. Överklaganden av beslut enligt gaturenhållningslagen och lagen om internationella hot överklagas istället till förvaltningsdomstolarna.

Avfall Sverige är kommunernas branschorganisation för avfallshantering och den representerar medlemmarna, omvärldsbevakar och bidrar till kompetensutveckling i branschen. Utöver att bistå medlemmarna i olika frågor deltar organisationen också med sakkunskap i till exempel nationella utredningar och är ofta remissinstans för avfallsrelaterade frågor.