Beredskapsavtal är ett verktyg som i undantagsfall kan behöva användas för att säkra behovet av varor och tjänster för kris- och krigssituationer. Avtalet har vissa innehållsmässiga delar för att säkra att företag kan leverera de varor och/eller tjänster som behövs, även i höjd beredskap. Behoven, även i kris och krigssituationer, bör i så stor utsträckning som möjligt tillgodoses i den ordinarie inköpsprocessen med en skärpt och genomarbetad kravställning. Särskilda beredskapsavtal kan behöva träffas för vissa beroenden där tillräcklig robusthet inte kan uppnås genom det ordinarie förfarandet. Tänk på att även beredskapsavtal behöver sökas i konkurrens alternativt vara konstruerade så att de inte innehåller några ekonomiska villkor innan de träder i kraft vid till exempel beslut om höjd beredskap.

Leverans av varor och tjänster regleras redan idag i avtal. När det gäller leverans till det offentliga har dessa avtal som regel föregåtts av en upphandling. I fråga om avtal som reglerar vad som ska finnas tillgängligt även under höjd beredskap, större kriser eller vid krig behöver det framgå av kraven i den upphandling som leder till ett avtal.

Det är mycket vanligt att avtal innehåller en s.k. force majeure-klausul som befriar part från att fullgöra avtalet i ett antal situationer. Höjd beredskap (ibland uttryckt som ”mobilisering”), naturkatastrofer eller krig kan i en sådan klausul vara en sådan grund. Därför kan det finnas anledning att inför att avtal ska tecknas, överväga om det finns anledning att ställa krav på leverans även under sådana förhållanden som typiskt sett utgör en force majeure-händelse. Dock medför inte en inskränkt force majeure-klausul ensamt att avtalet når önskad grad av robusthet. En förstärkt skyldighet att leverera under svåra förhållanden bör även innehålla andra, specifika, krav på leverantören.

Det är svårt att generellt ge rekommendationer om hur sådana krav bör ställas men det kan till exempel handla om att leverantören inte ska vara helt beroende av en enda underleverantör, att de ska ha viss lagerhållning för att klara av sitt uppdrag under viss tid oberoende av leveranser utifrån, att det finns en krigsorganisation, etc.

Force- majeure-klausuler utgör vidare ingen automatisk rätt att upphöra med leveranser eller bryta gällande avtal. Endast om force majeure-händelsen, genom ett för avtalsparten oöverstigligt hinder, har gjort det omöjligt att fullgöra en förpliktelse så kan det avtalsbrott som det inneburit ursäktas.

Att avtala bort en force-majeureklausul innebär inte nödvändigtvis att förmågan att leverera utifrån avtalet kommer att stärkas. Klausuler av denna typ reglerar framför allt hur de ekonomiska riskerna ska fördelas. För att beredskapen ska stärkas i praktiken behöver riskfördelningen omsättas i praktiska beredskapshöjande åtgärder. Exempelvis genom ökad lagerhållning eller alternativa produktionslinjer/fabriker. För en köpare kan det i många fall vara viktigare att säkerställa leverans än att veta vem som bryter mot avtalet om fabriken sprängts till följd av krig.

Företagsplanläggning är en planeringsåtgärd som kan användas inom totalförsvarsplaneringen och som genomförs med stöd i förordning (1992:390) om förberedelser för leverans av varor och tjänster.

Vid företagsplanläggning identifieras eventuella svaga länkar i ett företags leverans- eller produktionskedja för att myndigheten tillsammans med företaget ska kunna bedöma om åtgärder måste vidtas redan i fred för tillräcklig leveranssäkerhet i kris eller krig. Det kan exempelvis omfatta personalplanläggning, säkrande av reparationskapacitet eller beredskapsavtal.

Enligt förordning (1992:390) om förberedelser för leverans av varor och tjänster 2 § ges beredskapsmyndigheter möjlighet att teckna beredskapsavtal. Det åligger alla beredskapsmyndigheter att identifiera verksamhet som är viktig för totalförsvaret och skriva de avtal som behövs för att kunna fortsätta driva verksamheten.

Ja, det finns en lagstadgad skyldighet att delta i totalförsvarsplaneringen. Detta regleras i lag (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer med flera att delta i totalförsvarsplaneringen.

Som ett led i att fortsätta utveckla en robust försörjningsberedskap pågår intensivt arbete med att stärka den avtalade beredskapen. Olika totalförsvars- och beredskapsmyndigheter ser över och stärker sina avtal och den samverkan de redan har etablerad med företag och branschorganisationer.

Avtal som tecknas mellan en statlig myndighet och ett företag kring beredskapshöjande åtgärder där leverantören inte har rätt till ersättning för sina åtaganden kallas ersättningsfria avtal. Ofta handlar det om när det finns ett ömsesidigt intresse av att upprätthålla leveranskapaciteten.

F-avtal är en variant av beredskapsavtal som förekommer i utredningen om nya samverkansformer, modern byggnads- och reparationsberedskap- för ökad försörjningsberedskap (SOU 2025:68). F står för Försörjningsberedskap. Myndigheten för civilt försvar föreslås få i uppgift att föra ett register över samtliga F-avtal.