Hamnar: Planering, utbildning och övning

Varje kommun ska ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen. Översiktsplanen omfattar både mark- och vattenområden, kustområden samt Sveriges territoriala havsvatten. I översiktsplanen kan kommunen redovisa en samlad bild över de risker som behöver beaktas i kommande planläggning och byggande, bland annat risker för Sevesoverksamheter och transport av farligt gods vid hamnar. Frågor om godstransporter behöver också belysas i översiktsplanen. Av översiktsplanen ska dess-utom framgå kommunens syn på risken för klimatrelaterade skador på den byggda miljön som kan följa av översvämning, ras, skred och erosion, samt hur sådana risker kan minska eller upphöra.

Plan- och bygglagen, boverket.seTransportinfrastruktur, boverket.seGodstransporter i översiktlig planering, boverket.seKartlägg risker, boverket.se

Kommunen ska enligt LEH analysera vilka händelser som kan inträffa dels kopplat till den egna verksamheten, inklusive berörda kommunala bolag och kommunalförbund, dels inom det geografiska området. Resultatet
sammanställs i en risk- och sårbarhetsanalys som sedan ligger till grund för en plan för hur kommunen ska förebygga och hantera oönskade händelser. Kommuner som har hamnar i sitt geografiska område behöver inkludera denna verksamhet i risk- och sårbarhetsanalysen oavsett om kommunen är ägare av hamnen eller bedriver hamnverk-samhet och särskilt beakta de risker kopplat till hamnverksamhet som får påverkan på samhället i stort.

Kommunen ska anpassa arbetet med risk-och sårbarhetsanalys till de egna behoven och till övriga förutsättningar. Det innebär att arbetet, i den utsträckning det är möjligt och lämpligt, kan samordnas och integreras med riskanalysarbete som sker i enlighet med annan lagstiftning som till exempel säkerhetsskyddslagen, skyddslagen och hamnskyddslagen.

Kontinuitetshantering är en metod som används för att skapa en förmåga att fortsätta bedriva sin verksamhet på en tolerabel nivå oavsett vilken typ av störning som organisationen utsätts för. Som en del i arbetet kan en eller flera kontinuitetsplaner tas fram. I de fall kommunen är ägare av eller bedriver hamnverksamhet bör kommunen tillse att kontinuitetshantering även sker i hamnverk-samheten. Myndigheten för civilt försvar tillhandahåller ett samlat metodstöd kring kontinuitetshantering, bland annat genom en webbkurs, vägledningar, förenklade exempel och checklistor. En aspekt av kontinuitshantering kan sägas vara försörjningsberedskap. Försörjningsberedskap kan beskrivas som förmågan att både upprätthålla samhällsviktiga funktioner och att förse befolkningen med de varor och tjänster som krävs för att upprätthålla liv och hälsa. Förmågan att upprätthålla en nödvändig försörjning ingår också i målet för det civila försvaret. Kommunen bör i sitt arbete med försörjningsberedskap beakta hamnens eventuella betydelse i sådan planering.

Vid en extraordinär händelse eller samhällsstörning som drabbar hamnens verksamhet kan kommunen ha ett ansvar antingen som ägare eller som geografiskt områdesansvarig. Oavsett vilket är det viktigt att det finns planer som tydligt talar om vem som har vilket ansvar för hanteringen av händelsen. Det ska bland annat finnas en plan för hur kommunen ska organisera sig om det inträffar en extraordinär händelse, hur man ska samverka och leda händelsen och vilka lokaler och vilken utrustning som ska användas.

Vid en krissituation ska kommunen enligt LEH kunna hantera sin del i händelsen, det vill säga upprätthålla den verksamhet som kommunen normalt har ansvar för, ta sitt geografiska områdesansvar på lokal nivå och samtidigt kunna delta i regional samverkan.

Hamnar som tar emot fartyg som går i internationell trafik samt passagerartrafik mellan Gotland och fastlandet följer IMO:s tillämpningsföreskrifter ISPS som bland annat handlar om restriktioner för vilka som får vistas i ett hamnområde och åtgärder för att förhindra sabotage eller annan skadlig verksamhet.

Hamnskyddslagen reglerar hur hamnskyddet ska organiseras, bedrivas och vilka åtgärder som får vidtas för att skydda en hamn. Hamninnehavare ska utarbeta en hamn-skyddsplan, utse en hamnskyddschef och se till att hamnskyddsövningar hålls i varje hamn. När det gäller hamnar som ägs eller förvaltas av kommunen eller av ett av kommunen helägt företag ska hamninnehavaren samråda med kommunen vid utarbetandet av hamnskyddsplanen. När det gäller övriga hamnar ska samråd ske med länsstyrelsen i det län där hamnen är belägen. För att förebygga brott som utgör fara för säkerheten inom hamnen, får väskor som någon bär med sig, övrigt bagage och gods inom hamnen undersökas liksom identiteten kontrolleras hos personer som uppehåller sig inom hamnens område. Sådan undersökning görs av polisen, Kustbevakningen eller särskilda Sjöfarts- och hamnskyddskontrollanter.
Om hamnen eller hamnområdet är ett skyddsobjekt enligt skyddslagen (2010:305) kan den bevakas av skyddsvakt eller polis.

Farligt gods är ett samlingsbegrepp för ämnen och föremål som, om de inte hanteras på rätt sätt under en transport, har sådana egenskaper att de kan orsaka skador på människor, miljö eller egendom. Lagen (2006:311) respektive förordningen (2006:311) om transport av far-ligt gods är gemensam och gäller för samtliga transportslag, men bemyndigandet att ge ut föreskrifter inom området är uppdelat på två myndigheter beroende på transportslag:

• Transportstyrelsen ansvarar för före-skrifterna om transport av farligt gods avseende sjö- och lufttransporter.
• Myndigheten för civilt försvar ansvarar för föreskrifterna om transport av farligt gods på väg och järnväg.

Följande myndigheter har ansvar för tillsyn över att lagen och förordningen följs:

• Transportstyrelsen: sjötransporter, luft-transporter och järnvägstransporter.
• Polismyndigheten: transporter på land utom järnvägstransporter.
• Kustbevakningen: gods i hamnars landområden som är avsett för vidare transport samt, på Transportstyrelsens begäran om biträde, sjötransporter.
• Strålsäkerhetsmyndigheten: transporter av radioaktiva ämnen.
• Myndigheten för civilt försvar: säkerhetsrådgivare för samtliga transportslag, transportabla tryckbärande anordningar, transportskydd samt utbild-ning och examination av förare av trans-porter av farligt gods på väg och i terräng.

Säkerhetsskydd innebär att man genom förebyggande åtgärder skyddar de verksamheter som är av betydelse för Sveriges säkerhet mot spioneri, sabotage, terroristbrott och andra brott, samt i andra fall skyddar säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter. I vissa fall innebär det också att man vidtar åtgärder som krävs för att verksamheten ska leva upp till kraven i ett internationellt åtagande om säkerhetsskydd. Sådana krav finns bland annat inom hamn- och sjöfartsskyddet.

EU-direktivet 2005/65/EG om hamnskydd omfattar hamnar som hanterar internationell trafik och dessa hamnar har då vissa åtagande avseende säkerhetsskydd. Det rör sig framför allt om skyldigheter rörande säkerhetsprövning av personal, men även andra åtgärder för att skydda viss information.

Hamnar som omfattas av dessa regler omfattas som regel också av den svenska säkerhetsskyddslagstiftningen. Då ska regelverken för hamn- och sjöfartsskydd tillämpas parallellt med säkerhetsskyddslagstiftningen.

Säkerhetsskydd, transportstyrelsen.se

Anspråk om riksintressen är ett sätt för staten att inom den fysiska planeringen, på regional och lokal nivå, påverka och bevaka mark- och vattenområden som är av nationell betydelse. Bestämmelserna om riksintressen finns i tredje och fjärde kapitlet miljöbalken (1998:808).

Det finns tolv olika myndigheter som var och en inom sina ansvarsområden ansvarar för att lämna uppgifter till länsstyrelserna om sådana områden som myndigheterna anser är av riksintresse enligt tredje kapitlet miljöbalken. Det underlaget utgör en viktig grund för länsstyrelsernas möjlighet att bevaka statliga intressen samt utöva rådgivning och tillsyn i planärenden enligt plan- och bygglagen.

Hamnar kan utgöra riksintressen för att de bedöms viktiga för kommunikationer eller på grund av att de behövs för totalförsvarets anläggningar, den civila delen. Trafikverket har mandat att lämna anspråk om riksintresse för kommunikationer (sjöfart) och MSB för totalförsvarets anläggningar, den civila delen. Industrihamnar som är av nationell betydelse kan utgöra riksintresse för industriell produktion och lämnas i förekommande fall
av Tillväxtverket.

Bestämmelserna om riksintressen syftar till att främja en, utifrån ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmelserna ska tillämpas vid beslut som rör ändrad användning av mark- och vattenresurserna. Genom bestämmelserna skapas en för flera olika lagar gemensam grund för att avgöra konkurrensfrågor i samband med sådana beslut, exempelvis beslut om översiktsplaner. Riksintressesystemet bygger på att det tas fram kunskap om områdenas värden och på en aktiv dialog mellan stat och kommun, där staten tydligt redovisar sina anspråk och intressen och där kommunerna aktivt förhåller sig till dem i den kommunala fysiska planeringen.

Vad är ett riksintresse, boverket.seRiksintressen är nationellt betydelsefulla områden, boverket.seTrafikverkets beslutade riksintressen, trafikverket.se

För att minimera risken för internationell spridning av smittsamma ämnen och andra ämnen som kan utgöra ett hot mot människors hälsa finns det karantänshamnar utsedda i enlighet med det internationella hälsoreglementet och Lag (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa (IHMHL). Karantänshamnarna är Gävle, Göteborg, Helsingborg, Luleå, Malmö, Stockholm, Sundsvall och Umeå. Beslut om vilka hamnar som ska vara karantänshamnar fattas av regeringen efter samråd med berörd kommun.

Kommuner ansvarar för att de utsedda hamnarna har tillgång till den personal och den utrustning som behövs. Den som ansvarar för verksamheten i hamnen svarar för att det finns rutiner som säkerställer att nödvändiga åtgärder kan vidtas för att förhindra spridning av smittämnen eller andra ämnen som kan utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. Smittskyddsläkaren i respektive region med karantänshamn ansvarar enbart för samordningen av smittskyddet vid dessa.

Karantänshamnar och karantänsflygplatser, folkhalsomyndigheten.se

Som en följd av stigande havsnivåer kommer hamnar i utsatta områden att behöva anpassas och skyddas för att inte transporter och andra aktiviteter inom, samt till och från, hamn-området ska påverkas av den högre havsnivån och dess följdverkningar.

För att minska risken för översvämning i hamnar kan kajer behöva höjas, till exempel genom en mur eller på andra sätt anpassas till de högre vattennivåerna. Vågbrytare kan behöva förstärkas eller bytas ut. Förtöjningar och liknande kan behöva bytas eller flyttas och hela hamnar eller kajer kan behöva höjas för att inte översvämmas. Andra åtgärder kan handla om lokalisering och förvaring av gods, avfall och kemikalielager på platser som bedöms säkra ur översvämningssynpunkt. Oavsett om kommunen är verksamhetsutövare eller ej ligger det i kommunens intresse att följa upp hamnar i kommunens klimat-anpassningsåtgärder.

Vägledning om Hamnverksamhet, naturvardsverket.se